Nej, det blev inte så mycket hångel idag. Jag menar alltså mitt strul med försäkringskassan. Torrt skämt, ser jag nu men det får allt vackert stå kvar som ett bevis på min torra humor. Iallafall är jag så himla duktig och är aldrig sjuk. Därav är jag inte inskriven hos försäkringskassan. Jag fick några papper, men tyvärr kunde ingen fylla i dessa. Vad får jag då göra? Jo, jag och Madde tar micran tillbaka till jobbet och jag får ringa våran Hotline. Varför i hela friden heter det så? 20 minuter av världens hemskaste sång i örat slänger jag på luren och orkar inte vänta längre. Låten gick såhär "I remember when we were fallin´ in loooooveee, I love you babay...My baby you are so beautiful. Just you and meeee" och sedan kom "Du står fortfarande i kön. Tack för att du väntar". hade jag inte stårr i kön, hade jag väl antagligen pratat med någon? Det får bli fixat när vi kommer hem igen.

Såå...Imorgon hoppar jag och Madde på tåget halv 7 som ska ta oss mot världens ände. Vad har vi att vänta oss? Massa roliga saker, fin kursgård och massa jävla mygg! Vi hoppas på fina slingor i skogen dessutom. Även ett x-antal lektioner med massa information kommer matas in i våra redan så fullproppade huvuden, så jag vet inte hur det kommer sluta.

Angående rubriken...Man vet aldrig hur ännu ett äventyr med den äldre av Engströmarna slutar. Hoppas på det bästa...