Jag är så jävla skadeglad till allt. Det allra bästa jag vet är att skämma ut mina nära och kära. Det kan handla om allt ifrån pinsamma frågor i närheten av en ny pojkvän till att dra av bad-trosorna i G-vik. Jag är en grym vän.

En av mina bästa minnen som jag än idag skrattar åt hände för...ja...5 år sedan kanske?
(Alla platser och namn är utbytta för att undvika aggressiva utbrått från Slampiz)

Simona Stenmark hade skaffat en "boyfriend" som hette Per-Åke Koskinen och kom från Jukkasjärvi. Han var finsk. Han hade under 2 veckors tid bott hos släktingar i Hallstahammar, men nu var det dags att fara hemåt. Per-Åke trodde för en sekund att han skulle få tillbringa första dagen tillsammans med Simona utan mig, men ack så fel han hade. "-Vi ska möta Johanna vid bussen om 5 minuter! Snabba dig!" Dessa två "nykära" individer segade iväg till stan för att möta upp mig. När jag kommer glider vi runt och tar en bit mat, surrar lite och sedan är det dags att åka hem till Jukkasjärvi igen. När vi ska gå med Per-Åke till station vet jag att Simona har för avsikt att lämna den stackars karln i hjärtesorg under den långa resan hem. Där ser jag min skadeglädje-chans!
"-Just ja! Ni har väl varit tillsammans i två veckor nu?" Jag ser P-Å´s ansikte lysa upp samtidigt som Simonas ansikte förvandlas till någonting rött, vridet och svettigt. En hemsk syn, men jag fortsatte efter att ha sett reaktionerna: "-...För ni är väl tillsammans?..."
Det var tystare än i graven, men jag kände skadeglädjen, han var hoppfull och Simona var röd och allmänt ful.