Har just precis alldeles nyss avslutat första Vampire diaries avsnittet på säsong 3. Varför envisas jag, efter varje avsnitt, att desperat googla på kommande avsnitt då jag vet att det inte finns? Jag dör en smula i själen varje gång.

Iallafall, så har jag funderat. Funderat på både normala och onormala saker under kvällens gång. Dvs efter att jag stått i målarfärg från topp till tå samtidigt som jag förstört alla Simon&Garfunkel låtar från tidigt 70-tal med min hemska sångröst. Som sagt, när jag kommit hem från eländet med målarfärg och spån, hade jag tid att fundera.

• Jag måste bli bättre på att fota "vardagsbetraktelser" förihelvete! Jag är så jävla dålig på att ta kort vare sig jag är hemma eller i en annan del av världen. Kanske har jag lyckats fånga en mosad kackerlacka någonstans på bild? Suck...
• Jag måste fundera ut möblemanget till lägenhetshelvetet. Trots att jag hatar att glo efter sånt jävla bajs. Kan inte allt bara vara perfekt och fint redan från början? All min lediga tid (just nu) går åt till att glo efter saker jag inte ens kan uttala. Varför anstränger jag mig ens? Suck...
• Jag ska bo i den där jävla lägenheten tills jag hittar mitt drömhus som jag ALDRIG flyttar ifrån. Nog för att jag hatar renovering, men jag hatar att flytta ännu mera. Suck...
• Jag måste sluta gnissla tänder när jag idag senast hörde "-Jamen det blir ju så fint när det är klart!". Varje gång funderar jag på om den dagen kommer komma. Någonsin. Suck...
• En notis till mig själv: Sluta svära så jävla mycket när jag skriver. Suck...
• Varför förflyttar sig Lorenzo ett par centimeter till höger var 5:e minut? Är han rädd för liggsår?
• Varför har Wilbur så exxtremt mycket päls? Har han inte nog med att rengöra den själv? Hur har han då tid att tvätta stackars Lorenzo såfort tillfälle ges?

Varför funderar jag så mycket? Varför klagar jag på konstiga saker? Tänker jag inte på barnen i Afrika? Nu orkar jag inte klaga mer på konstiga saker. Jag får bara bita ihop och älska varje sekund av eländet. Det blir ju faktiskt fint när det är klart och Lorenzo kanske har lite skit bakom örat som Wilbur irriterar sig på. Jag lovar att lägga upp bilder på den vackra lyan sen när det är klart! Så, då var alla funderingar ur världen!







En glad tjej i USA, Venice beach.

Vi hade vår redovisning om Pershyttan och Stripa gruva i Onsdags! Vi har ingenting (förutom lite kvällslektyr) förns på Tisdag! Underbart skönt! Fast tiden blir ju inte ledig precis, utan jag ska hinna tapetsera klart överallt medan Niclas lägger klart allt golv. I denna härva av tapeter och golv ska vi även hinna med att köpa/sätta upp lister i sovrummet så att vi kan hämta vår gigantiska säng. Det enda som jag hittills vet var det ska vara är köksbord, soffa och säng. Samt garderobsdörrar...JAG HATAR INREDNING OCH RENOVERING! Det enda jag egentligen gillar är att det är fint och rent. Men det här med att välja, göra, bestämma, samtycka och fundera kan ta sig någonstans. Jag tror att alla älskar inredning fram tills man står där och inser att ljuset i tunneln är 150 mil längre bort än man trodde. Medan man ska ta sig ur den där jävla tunneln fram till ljuset måste man stanna ibland för att äta, sova, träffa vänner, mata katten osv. osv. Detta innebär alltså att realtiden för dessa 150 mil 10 dubblas ännu en gång.

vad jag är offantligt positiv idag. Jag bara känner det i hela kroppen, eller inte. Jag saknar Niclas, den storde rövaren av Praxair. Konstigt nog är jag lika kär som jag var för snart 5 år sedan. Jag är ju oftast extremt realistisk och trodde väl i början att man kanske skulle övergå till det där vardagliga, lite småtråkiga livet efter ett par år. Men ack vad fel min realistiska sida kunde ha då! Blickar man framåt finns ju en hel drös av äventyr framför fötterna på en. Förstå när man börjar jobba "på riktigt", bygger ett hus, köper fina bilar, förlovar sig, gifter sig, skaffar barn (obs! Inte innan 30!!) och reser till världens alla hörn. Allt detta är ju ett äventyr i sig och en dag hoppas jag att vi kommer dit <3